Jag lever.

Ja, jag överlevde. Det som behövdes var att gråta av sig lite. Nu mår jag bättre.
Efter jobbet igår kom Salle & Samaneh och hämtade mig. Salmans mamma hade kommit hem ifrån Iran. Vi åkte dit och åt mat och tjöta skit. Fick lite presenter som Salles mamma köpt i Iran också.
Direkt när jag slutat igår så ringde en vän till mig, hon ville höra hur det gått på jobbet för mig. Hon sa att hon tänkt på mig under dagen. Sånt gör mig glad. Jag blev lycklig. Att det finns vänner som faktiskt bryr sig, tack. Du gjorde min dag!!!

Jag känner att jag lever. Det gör jag ofta när jag börjar tidigt. På både gott och ont. Idag var det gott. Hemskt att gå upp så tidigt, men jag känner mig frisk på något sätt när jag gör det. Jag tog bussen idag, men det gjorde faktiskt ingenting. Jobbigt med regn bara. Det kan faktiskt vara helt underbart, hur konstigt det än låter. Att sitta på en buss, yrvaken. Klockan 05.00 på morgonen med en kaffe i handen. Och härlig musik i ipoden.
Jag tänker ganska mycket, sån är jag. Jag tänker aldrig på sånt jag borde tänka på. Jag skulle inte kalla mig själv smart. Jag tänker mycket tillbaka och på framtiden. Och på vad jag känner för saker och ting.
Idag när jag satt på bussen drömde jag mig tillbaka till Venezuela samtidigt som jag lyssnade på musik som spelades där. Jag tänkte även på hur härlig Salle egentligen är. Han är rolig, tro det eller ej. Haha.
Sen tänkte jag på min faster, jag saknar att prata med henne. Hon är i Thailand. Hon har bara varit borta sen nyår, men det känns tomt utan henne. Snart kommer hon hem och det gör mig glad.


Jag märkte precis att jag glömt min nässpray hemma. Det kryper i kroppen på mig. Hur kunde jag....gaah!!! Jag är förkyld igen, det var inte längesen jag var sjuk. Och nu kryper det sig på igen. Suck.

Dags att ta tag i lite jobb nu. Måste beställa bensin och frimärken.
Men vi hörs sen.

Kram



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0