Tack för allt.
Har idag firat min 22årsdag och även min och Salles 8årsdag.
Kalas med släkt och lite vänner. Fina presenter. Tårta och mat i mängder.
Nu är jag riktigt trött. Det är verkligen ansträngande att ha kalas.
Jag känner att jag har svårt att räcka till, jag måste vara där, jag måste göra det ena och sen det andra, sen får jag inte glömma bort den, och inte glömma att prata lite extra med den...ja, ni vet.
Jag är glad för all uppvaktning och jag kan nog inte få det bättre än såhär.
Jag tänker på min mamma. Jag tänker på min pappa.
Och fan vad det gör ont, även om jag vet innerst inne att det är bäst såhär så är det inte vad jag önskade.
Man ser liksom alla härliga stunder från när man var barn, när man var en riktig familj. Och vill bara spola tillbaka tiden. Ähh, jag är inte deppig. Bara lite orolig för hur det ska gå för de båda. Önskar all lycka.
Superfina presenter och underbara släktingar och vänner. Tack igen!
Nu ska jag krypa ner till min man.
Mysigast just nu.
Du är Underbar!
Kram på dig och tack för all tårta och allt annat gott =)
